För några veckor sedan såg jag på fina inspirerande Emelies blogg hur man gör en blomkrans  till håret. Och eftersom det snart är sommar bestämde jag mig för att göra en egen. Bara sådär.

 

Jag vaknar efter bara någon timmes sömn. Klockan är 02.42 och jag tänker att det är lugnt, jag somnar nog snart igen. Klockan blir 03.00 och vid 03.35 har jag hunnit bli stressad. Jag måste somna nu annars kommer den slå till snart. Ångesten. Jag vänder på mig och försöker tänka på annat, för snart kommer ångesten sådär som den alltid gör. Då all världens tvivel kryper in under skinnet tills man skakar av gråt och kvider och önskar att natten ska ta slut nån jävla gång. Jag vänder på mig igen. Vardagsproblem och favoritlåttexter avlöser varandra i huvudet. Och med jämna mellanrum kollar jag på klockan och undrar när ångesten ska slå till. Varför har den inte kommit än?

 

Klockan 05.50 är jag uttråkad och vrålhungrig. Och det svider i ögonen av trötthet men jag kan inte sova. Men egentligen gör inte det särskilt mycket för min bröstkorg känns overkligt lätt. Och jag snuddar vid tanken att kanske bara kanske har jag vuxit ifrån de värsta tankarna. Överlevt dem. De som så länge har krupit fram och hemsökt mig under alltför långa nätter. Och kanske de kommer tillbaka någon natt, kanske några nya värre tankar kryper fram. Men när solen går upp utanför mitt fönster är jag fortfarande lycklig.

 

Och det är fint.

Den senaste månaden har jag funderat så himla mycket på den här bloggen. Eller kanske rättare sagt låtit bli att fundera. Njutit av tillvaron som den är istället för att försöka komma på något att skriva om och knåpa i timmar på inlägg som jag sedan kommer fram till ändå är för personliga för att posta.

 

I samma veva började jag även på ett nytt jobb, våren kom, vänner flyttade hem, och livet fylldes av betydligt mer än vintertrötta tankar och prestationsångest. Ibland har det gått uppemot en vecka utan att jag så mycket som öppnat datorn, så att bloggen plötsligt hamnade långt ner i prioriteringarna kom ganska naturligt.

 

Till råga på allt är jag en sådan person som anser att om man ska göra något, så ska man göra det på riktigt. Att göra något halvhjärtat är inte min grej, har aldrig varit det. Och då kändes det helt enkelt bättre att inte blogga alls än att komma med ett inlägg här och ett inlägg där.

 

Samtidigt började flera vänner kommentera att jag borde börja blogga igen. Att jag kunde skriva om det här, eller kanske det där på min blogg. Och den senaste veckan har jag övervägt att knåpa ihop ett inlägg. Eller två. Så det kanske är dags att försöka igen, vad vet jag.

 

Och nu får vi helt enkelt se hur det här blir. Kanske jag kommer skriva väldigt sällan, eller jätteofta. Egentligen gillar jag ju att blogga så kanske det aldrig var ett riktigt alternativ att sluta.

 

Slutligen ber jag om ursäkt för all text. Jag kan helt enkelt inte hålla mig kortfattad.

 

E4:an norrut. Skog passerar i periferin och jag sitter med fötterna uppdragna i bilens baksäte. Vinröda Doc Martens som smutsar ner sätet men det orkar jag inte ens tänka på. Vi diskuterar ämnet jag hatar. Framtid. Inget ger mig så mycket ångest som framtiden och jag förstår inte varför alla tjatar så fruktansvärt. Nej jag vet inte vad jag ska bli. Nej jag har inte sökt något till hösten. Ja jag vet att ansökningstiden inte gått ut än men jag vet inte vad jag vill söka till och vad är då poängen? Ja jag har ett jobb i sommar. Nej jag har inte hittat någon lägenhet. Nej jag har ingen aning om var jag vill bo. Nej jag har ingen lust alls att bli matematisk statistiker. Ja vad bra kan du bara vara tyst tack.

 

Alla har en åsikt och när jag tyst petar in att jag drömmer om Göteborg säger de ingenting. Eller så säger de att det blåser där. Att det är svårt att hitta lägenhet där. Och så rabblar de vidare om yrken jag inte ens visste fanns och säger att det är vad de gärna skulle ha blivit. Jag är yngsta barnet och yngsta systern och det är som att jag ska uppfylla allas drömmar. Lillasyster, bli inte som jag när du blir stor.

Och jag tänker att det måste finnas tid. Att man inte måste ha livet färdigplanerat när man precis fyllt tjugo. Samtidigt känner jag min ungdom rinna iväg. Jag har precis fyllt tjugo. Och tanken gör mig alldeles kall. Alla verkar veta vart de ska och vad de vill. Alla utom jag. Jag är rädd att bli bortglömd i snön. Och om femton år, när alla har nya liv, vem ska gräva fram mig då? 

 

Vi har svängt av E4:an men är fortfarande på väg norrut. Skogen passerar i periferin och jag sitter med tårdränkta kinder i bilens baksäte. Jag har ju inga svar på någonting. Vet ingenting. Eller kanske allt egentligen. För i alla förslag som slängs fram, alla gånger jag skakar på huvudet och säger nej jag vill inte jobba med det, alla gånger folk frågar vad jag egentligen vill, finns det egentligen bara en tanke som känns riktigt rätt. Och den skrämmer mig men jag vill ha det omöjliga. I mina hörlurar sjunger Håkan och jag gråter krampaktigt för det är så förbannat fint. Gråter tyst så att inte de i framsätet ska höra mig. Gråter medan jag fyller anteckningarna på mobilen med text. Fastnar i orden men ger mig inte. Och nästa gång någon frågar vad jag vill göra säger jag det.

 

Jag vill ju bara skriva.

Vi sitter i en ring på bästa undergroundlokalen i Umeå. I bakgrunden spelar ett bra band och på bordet mellan oss står ungefär tjugo flaskor och trängs med två analoga systemkameror. Klirr skål kram bästa och herregud varför ses vi inte oftare? Alla sitter i varandras knän och det är som att det aldrig existerat en värld utanför dessa mörka affischklädda väggar. Och jag skrattar sådär högt och ärligt och jättefult och känner att jag är så himla lycklig. Och två av mina bästa tjejer kramar mig och säger att jag måste stå på mig och säga vad jag tycker och jag svarar att det gör jag ju. Men det är till viss del lögn och plötsligt känner jag att jag måste gå ut en minut. Jag vinglar nerför trappan, hejar på några som är på väg in och skyndar sedan ut i den kalla nattluften. Lutar mig mot väggen och andas lätt krampaktigt. För mitt i all lycka är det någonting som trycker. Jag är inte nöjd.

 

Jag står kvar i en halv minut och försöker känna efter. Varför trycker det över hjärtat? Jag känner en längtan efter att få gråta, bara en skvätt, bara för att lätta trycket i bröstkorgen. Men det är folk omkring mig och jag låter bli. Ger upp försöken till självanalys, jag har sämst självkännedom, tar ett djupt andetag, rätar på ryggen och går tillbaka. Ångesten är borta och jag ler mot den snygga killen vid insläppet innan jag letar upp mina vänner.

 

Och medan jag dansar pratar skrattar skålar så är det någonting i mig som gnager. Som fnyser att jag är en hycklare. Egentligen vet jag precis vad det är som gör ont men nej, som mitt förnuft så fint påpekar så har jag kommit över allt det där. Men längst in i hjärtat finns en liten del som under hela kvällen gråter åt allt som inte sägs. Allt som inte görs. Allt som jag intalade mig hade slutat göra ont för länge sedan.

 

Men resten av mig bryr sig inte. Den förnuftiga delen. Så jag dansar och kramar och fnissar och dagen därpå lägger jag till några nya kompisar på facebook. För livet har gått vidare.

 

Tonåren är en knepig tid. Man har humörsvängningar, prestationsångest, fobi för sitt eget utseende, mindervärdeskomplex, ångest över att växa upp och rädsla för att saker inte ska bli som man tänkt sig. Man springer inte tillräckligt fort, man hänger inte med i alla diskussioner och ibland är man så totalt jävla bortkommen på en fest att man låser in sig på toaletten ett tag för att hinna andas.

 

På samma sätt är tonåren en väldigt fin tid. Man lär känna personer som är sådär fina att man vet att vi kommer vara bästisar för alltid. Man kan dricka sig vinrusig med vänner en kväll när sommaren är nära nära och sen gå på en vinglig promenad och säga att den här sommaren kommer fan bli den bästa någonsin. Man kan snacka tjejsnack med en killkompis som lyssnar och förstår och det är okej att göra bort sig på fest för det är sånt man kan göra när man är tonåring. Och man ringer sin bästis och gråter för att ens hjärta just har brustit och det gör så ont att man inte vill andas. Man känner sig hur vuxen som helst när man sitter på en restaurang i Stockholm och beställer en dry martini utan att bartendern tittar snett på en för att de tror att man är för ung. Man hittar ett jobb. Man lär sig skita fullständigt i vad andra tycker om ens klädval och man inser att det krävs mer än skilda bostadsorter för att kunna skilja det gamla tjejgänget åt. 

 

Och idag har mina tonår tagit slut. Och såklart känner jag mig mycket äldre. För nu är mina godisfärgade naglar, mina muminböcker, min slarviga handstil, mina sextiotalskorta kjolar och mitt sinne för dramatik inte längre tonårsnycker. Det är väldigt mycket jag. Hej 20.